har försökt sökt lite om det på google men det ända jag hittar är såna här frågor från tidigare på ifocus, och inga riktigt vettiga svar, utan bara vad olika småtjejer anser om det.

jag vill ha riktig fakta eller veta var jag kan läsa om det

Men personliga mening är att man parar så obesälktat man kan, för att få fram obesläktade kaniner med intressantare linjer.

Jag tror inte det finns ett svar på vad man "kan" eller "inte kan" göra. Det funkar inte riktigt så, utan det beror helt på föräldradjuren och vad de bär på. Generellt kan man väl säga att ju närmare besläktade två indvider är (=ju större andel gemensam DNA de har), desto större genomslagskraft har deras egenskaper i en parning. Både synliga och osynliga. Bär t.ex. båda på ett reccessivt anlag för en sjukdom, så är risken stor att ungar ur den kombinationen blir drabbade. På samma sätt är chansen stor att bra egenskaper förs vidare. Exempelvis om båda har mycket bra öronställning. Nu ärvs ju sannolikt inte det med en enskild gen, men du fattar säkert hur jag menar. Givetvis blir riskerna för problem, precis som chanserna för förstärkta önskvärda egenskaper, ännu större ju fler generationer du parar närbesläktade djur under.

Sen kan man gå in i diskussionen om vad som är "rätt" och vad som är "okej" att göra, men där finns det ju åsikter, inte regler. Visst kan du para far och dotter, men du måste då vara medveten om att både positiva och negativa egenskaper har större genomslagskraft, än om du parar två djur som har väldigt lite gemensamt DNA.

Med andra ord, jag tror inte du kommer få något vettigt svar på vad man KAN göra. Utan det handlar om att ta ställning till vad man själv tycker är okej och vettigt.

Precis, man KAN para hur man vill egentligen. Mor/far/dotter/son/syskon osv osv. Sen hur man ställer sig till det får man bestämma själv!

lite grann undrar jag för jag hittade massa fina kaniner hos Elin, men hon sa att de jag var intresserade av var besläktade med de jag har

Det funkar att para far/dotter och liknande. Men för att göra det måste man veta vad man håller på med. Jag tycker inte det är okej att inavla med syftet att få fram fler kaniner med samma utseende. Men jag ser inget fel om man gör det för att ta reda på om det ligger sjukdomar i släkten.

Precis som #3 säger så är det större risk att sjukdomar dyker upp om man inavlar. Även om det låter konstigt så kan det utnyttjas till något positivt.

Hos kaniner finns det som tur är få defekter. Det är inte alls i alla linjer det finns något dåligt. Om man parar obesläktat är risken ganska liten att defekter (om det finns några) "slår ut". Men de sprids vidare, och man vet inte om att de finns där! Förrän den dag man står där med en kull där ungarna fått bettfel.

Då kan man konstatera att anlaget finns hos båda föräldrarna, och sedan hos flera av de andra släktingarna. För att inte sprida vidare anlaget måste man ta ut föräldrarna och alla de andra släktingarna ur avel. Detta är dock ofta svårt då man inte kan lyckas kontakta alla som har halvsyskon till föräldrarna mm.

Om man istället parar far/dotter så är risken större att defekter visas (om det finns några, som sagt). Dyker det upp någon så tar man givetvis ut föräldrarna och släktingarna ur avel. Det är oftast lättare att göra här än i förgående exempel eftersom att man testparar (alltså kollar upp att leden är defektfria) innan man sprider vidare generna. Då har alltså inte de dåliga generna hunnit spridas vidare lika mycket.

Om det inte blir några defekter när man testparar kan man konstatera att kaninen med större säkerhet (man kan aldrig vara säker till 100 %) är defektfri. Testparar man kaninerna man avlar på lite då och då kan man förhindra att defekter sprids vidare.

Ungarna ur en far/dotter kull (eller mor/son m.fl) där det inte dykt upp defekter är det inga problem att avla på. Dock måste man para dem med någon obesläktad eftersom att inavel i flera generationer kan leda till inavelsdepression, som såklart måste undvikas.

Kom nu på en sak jag ville tillägga. Det räckte tydligen inte med mitt jättelånga inlägg ovan.

Kaniner i de vilda lever i stora kolonier. Där sker far/dotter och mor/son parningar väldigt ofta. Därför tål kaniner inavel bra. Men när alla i kolonin är släkt med varann och inaveln fortsätter får de oftast sämre och och sämre immunförsvar (inavelsdeprission). Det är ofta då kaninpesten slår till. Eftersom att alla kaniner nu är besläktade och har dåligt immunförsvar kan den utrota hela kolonin.

Med detta menar jag alltså att kaninerna tål inavel bra i någon generation, men man får inte låta det gå för långt!

Skulle endast para närbesläktat om jag testparar någon enstaka gång. Vad det än finns för kunskap o teorier sen tidigare så säger mitt förnuft (som kanske har fel i och för sig) att det inte är sunt med inavel. Skulle kännas fel..

mvh Erika