ja, när jag var liten ville jag ha en hund eller någon form av husdjur men mina föräldrar tyckte att en hund skulle vara ett för stort ansvar. så när vi flyttade in i villan så hade grannarna kaniner och jag blev helt såld jag tjatade inte så mycket men syrran och jag fick en kanin i julklapp samma år. Och på det spår är det. I dag har det gått mer en 10år sen den tiden och jag har 6 kaniner och familjen har en 8år gammal hund. Men kaninerna har blivit en del av mitt liv och har svårt att släppa det. Det är lite som en drog som sätter sig i kroppen.

Jag är då pälsallergiker, men hade sen jag lärde mig prata tjatat om ett pälsdjur. Dock var jag alldeles för allergisk mot katt för att det skulle fungera och vi hade inte heller tid för hund som jag tål så länge de inte fäller. Men så blev det bestämt att vi skulle köpa en till ödla, en leguan, fast det visade sig vara otroligt svårt att få tag i en leguan som inte såldes pga agressivitet. I samma veva läste jag en artikel om personer som hade kaniner som husdjur trots allergi. Jag bönade och bad till mina föräldrar och förvånansvärt lätt gick de med på att skaffa en utekanin! Samma sommar köpte jag min kanin Nalle, och vi fick lite drygt tre år tillsammans.
Fast kaninintresset väcktes faktiskt inte förän i slutet av förra året, när Nalle hade dött och jag hittade teddyväduren och började läsa på om den och kaniner i övrigt.

Jag hade "oturen" att födas i en familj som inte tycker om djur särskilt mycket. Pappa är allergisk, storasyster vill inte ha djur och mamma tycker om djur men vill inte ha ett själv. Så efter flera års tjat gick de med på att jag skulle få en utekanin. Innan dess hade jag ägnat flera år åt att låna böcker om kaniner, vara inne på kaninhemsidor och allt möjligt ;)

Sedan lyckades jag övertala dem att skaffa en till, som vi tyvärr var tvugna att avliva, och om ca en månad får jag hem en tredje

När jag var liten hade vi hästar, och jag hade också någon kanin. Det passade liksom bra ihop. Jag träffade killen som nu är min make när jag var 18. Han har en massa goda egenskaper men är tyvärr också astmatiker och pälsdjursallergiker. När vi köpte hus på landet -97 provade vi först att ha katt och sedan hund, men det gick inte. Tala om jobbiga erfarenheter, att måsta lämna tillbaka en liten valp eller kattunge! Utifrån valmöjligheterna blev det då en liten dvärgvädurspojke som fick bo ute. Han var jättefin och jättetam. Tyvärr blev han något år senare ihjälbiten/-skrämd av lösspringande Alaskan Huskeys. Såsmåningom kom barnen och när de blev litet större ville de ha ett husdjur, och det blev då förstås en kanin. Vi köpte en mysig Belgisk Jätte-blandning, en pojke. Han var visserligen snäll, men för stor för barnen, och inte heller så värst tam. I februari detta år hittade vi (Pysselgårdens) Nala och hennes dotter (Hörnefors) Clara via en blocket-annons. Nala är lejonhuvad dvärgvädur och hennes dotter har också mest lejonhuvade släktingar (fast hon är otroligt välpälsad, så jag vet inte vad jag ska tro). Maken till sällskapliga och personliga kaniner hade vi förr aldrig stött på och ett ordentligt kaninintresse var väckt!

På bilden ser ni Nala.

Mvh, Michaela (Tuvullens kaniner)

Putt :)

För att jag inte får ngn hund för maken (han vägrar) och för att katt är svårare att ha tillsammans med små barn (egen erfarenhet). Kanin är ett trevligt mellanting och har fördelen att man kan "sätta undan dem"  när det inte passar. Kaninen umgås jag med på mina villkor på ett annat sätt, den kräver inte samma utrymme i familjen.  Dessutom kan jag sätta in kaninen i bur för att skydda den från mina barn när de blir för stökiga. En katt kan jag inte "stoppa undan" om det skulle behövas utan de kräver mer sin plats. Dessutom är kaniner så söta och ofta mkt snälla!

Det är något alldeles särskilt med kaniner, helt enkelt. De är så gosiga, söta och snälla. Jag får liksom inte alls samma känsla när jag ser en katt eller hund, och dessutom kan jag räkna upp en rad anledningar till varför jag inte skulle vilja skaffa någotdera. Mycket handlar det om pälsfällning. Jag växte upp med en långhårig katt och hade ständigt hår på kläderna. När katten dog skaffade vi en golden retriever som hårar precis lika mycket. Det ogillar jag. Sedan så är min pojkvän pälsallergiker, så det passar väldigt bra att ha djur som har ett eget hem och som inte hoppar upp i soffan och hårar ned. :)

Kaninen är en tyst varelser med ett underbart sinne - det passar mig perfekt. :)

För mig är kanin lite som en blandning mellan hund och katt - de har katters självständighet men hundars nyfikenhet och sällskaplighet vilket är perfekt

För att min kusin som absolut inte kunde ha kaniner köpte en teddy från Fablernas. Och så min faster sa att hon hade 2-3 kullar kvar. Så jag gick in och kollade på dom alldelens galet söta teddyvädurarna och lejonhuvade. Så såg jag min kanin (som nu heter Betty). Det var som kärlek vid första ögonkastet! Jag blev totalt såld! Så jag tingade henne och fick med hennes mamma på köpet. Eftersom hon skulle lägga ner uppfödningen…Så jag köpte Betty och mamman (Grevinnan) och så började allt. Men hösten 2009 var jag tvungen att sälja Grevinnan…För jag hade särat på Betty och henne. och att hon hade fått på direkt på marken och i Norrland blir det över 1m snö varje år! Så för hennes bästa sålde jag henne. Och hon fick det verkligen bättre! stort utrymme (och jag menar verkligen stoort!) både i sommarburen och i vinterburen tillsammans med en annan kanin ;D så allt började egentligen med en teddytuss som blev 1 år sen var pappa tvungen att ta bort den åt min kusin :(

Ville ha ett husdjur och mamma ville inte ha djur inomhusså jag fick kanin då som kan bo utomhus :) Vi har haft kanin när jag var 4 men hade inga sedan tills jag blev 10.