# Inavel Author: [Borttaget] Vad tycker ni om inavel? Eftersom att det är ett färre utbud av fina teddys i Sverige kanske det är mer okej att inavla än hos de vanligare raserna? Och hur långt kan man gå? Mor-son? Far-dotter eller syskon? Jag själv har parat en hona med sin farbror det tycker jag känns mer okej :) ## Comment 1 Author: Zakarias Sålänge man inte inavlar flera led är det okej med typ syskon paning eller far-dotter tycker jag. Det är ju också bra att para mor-son eller far-dotter för att kolla om det finns dolda anlag :) ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag är inte så insatt i inavel vet bara att man kan få veta om det finns bettfel och andra "defekter" :) men jag har funderingar på att para syskon (dock Nästan ett år kvar) endast på grund av brist på hamnar i det här området. Men jag vill veta mer om det först osv :) så jag känner mig mer säker. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag ser inget fel i att avla med besläktade djur, så länge det görs med eftertanke (likt all annan avel också förstås). ## Comment 4 Author: Storkebodas Jag tycker att man kan para mor-son, far-dotter och halvsyskon, men avkomman bör man inte inavla mer. Helsyskon känns för närbesläktade att para. Tänker själv ev ta en far-dotter kull nu i höst för att kontrollera att linjerna är rena. Det är redan tillräckligt svårt att få till pälsen, och att få in bettfel på det skulle vara allt annat en kul. ## Comment 5 Author: Benne Personligen tycker jag inte om inavel över huvud taget. Jag kan tycka att det är okej att para två som har t.ex samma morfar men jag skulle inte gå längre än så. Det känns bara... fel på något sätt :S ## Comment 6 Author: Tuvullenskaniner Kaniner är inte alls särskilt inavelskänsliga, så det går bra att inavla. Men som #4 skriver tycker jag att man ska stanna vid ett led, alltså inte inavla i flera generationer. Jag tycker absolut att inaveln måste ha ett tydligt syfte, t ex att förstärka vissa positiva anlag. Kanske _möjligtvi_s om man "måste" ta kull på honan innan viss ålder, men _i princip inte_ bara för att man inte hittar lämplig hane. ## Comment 7 Author: zappzoon Tycker det är tråkigt att höra att folk vill/parar inavel. Jag har själv väldigt dåliga erfarenheter av det. Har avlat på kaniner olika raser i hela mitt liv. Har köpt in en del fina djur som vart inavel. Visar sig gasnka snabbt att de är aggresiva och dör oftast innom ett år utan förklaring. Är också ofta sterila eller blir de innom kort. Blir ofta fina djur men totalt oanvändbara. Aveldjuren har också svårt att bli med ungar när de är innavel i ledet eller när man försöker få fram en sådan kombination. Det blir också ofta få ungar i kullarna. Så parar inte inavel så långt ja ser i kaninens led. Blir ju dubbel av något som båda bär på så kan få fel innvärtes men synns inte på utsidan. Så tycker bara att folk som har erfarenhet av detta yttrar sig! //Elin littlemellowskaniner ## Comment 8 Author: Tuvullenskaniner #7 Jättebra att du delar med dig av den erfarenheten Elin! Jag går bara på vad jag läst i olika sammanhang. Själv har jag som intention att undvika inavel. Ser ingen anledning till det, när det finns obesläktade eller endast på långt håll besläktade djur att para med. Kan du säga något om i vilken grad det varit inavel i de fall du nämner? ## Comment 9 Author: Storkebodas Jag parade en hona med hennes farbror förra hösten. Det blev hela sex ungar och inget fel på dem inte. Men jag tycker det är viktigt att inavel sker kontrollerat och endast för att ta reda på defekter, iallafall om man ska göra en far-dotter parning. Sedan om ungarna blir friska så kan man ju avla vidare på dem, dock endast med helt obesläktade djur. Som jag har förstått det så är inavel endast farligt om det ligger något dåligt i generna. Så om man nu får aggressiva ungar i en inavelskull så beror det helt enkelt på att det finns aggressivitet i generna hos föräldrarna - eller på att ungarna kommit till fel hem. Eller om de flesta ungarna dör inom ett år så kanske båda föräldrarna bär på ett speciellt hjärtfel. Men om man inavlar generation efter generation så kommer så småningom något som kallas inavelsdeprission, så det ska man undvika. Men som sagt, inavel är bara farligt om det finns skit i generna. Min farmor och farfar är till exempel kusiner, men det är inte fel på min pappa eller hans syskon. ## Comment 10 Author: zappzoon Ja så kan det också vara, men tror att de beror på inaveln. Har vart olika raser och olika kobinationer. far dotter/kusiner osv. Har endast vart inavlade i en genration så har inte vart några sönderavlade. Har vart ungar som visat sig vart aggresiva så har inget att göra vem/vilka de vart hos tidigare. Skriver bara ur mitt perspektiv, och min erfarenhet. En av mina kaniner var en belgisk jätte (inavel) som var aggresiv redan som 8 veckors. Hon vart bara värre med åldern. Hon högg tag i benet när man skulle utfodra. Inte så skönt när kaninen väger 10 kilo. Fick bo i en häst box då hon inte gick att hantera i bur. Hon fick konstigt nog 95 poäng då hon var mycket fin. Men inte lika mysig att hantera.. Vissa kanuppfödare som avlar mycket till utsällning skiter i om kaninen lever 1 år eller mer för de ska vara fina på utsällnig och om de är aggresiva får de en fin presentation och visar sig bra. Nu är ju teddyn avlad för att vara till sällskap. Bara på trevliga djur. Så tycker de är en onödig risk att ta och para så. Om de inte är sista utvägen på avelsmaterial. Men de finns de ju en hel del av nu. //littlemellowskaniner.weebly.com ## Comment 11 Author: Benne #7 tycker du skrev ett riktigt bra inlägg där! :) ## Comment 12 Author: Storkebodas #10 Ja, detta är en svår fråga. Skulle vara kul om någon visste om någon studie ang inavel har gjorts. Sedan får man väl själv överväga om man vill undvika inavel men istället riskera bettfel och andra defekter, eller om man heller vill ha en defektfri avel men kanske få ta konsekvenserna av inavel (om det nu är några). ## Comment 13 Author: MiracleWithPaws #12: Jag vet inte om jag missförstått dig nu, men risken för bettfel och alla andra ärftliga defekter (och bra egenskaper med för den delen) blir ju större vid inavel, eftersom föräldrarna (om de är nära släkt) har fler gemensamma anlag än man kan anta att två obesläktade djur har. I grund och botten inavlar man för att förstärka egenskaper som man tycker om, men man gör det alltid med risken att även dåliga egenskaper slår igenom. Och även om båda djuren till synes är "perfekta" och inte har bettfel eller liknande, är risken större att dessa uppkommer eftersom båda individerna kan bära på en gen utan att den syns på de själva. Jag är inte principiellt för eller emot inavel. Det beror helt på vad man har för syfte, hur mycket man vet om individernas gener och hur man planerar att gå vidare med nästa generation. Ett litet tillägg bara... Jag vet inte hur mycket det ger, men kan ju vara intressant att veta. En veterinär förklarade nyligen för mig att katter är ganska känsliga för in-/linjeavel pga. att de har ett relativt litet antal kromosomer (38). Ju fler kromosomer desto mindre känsliga är de, alltså. Kaniner har 44 st. Som jämförelse: en bananfluga har 8 och en kyckling har 78. ## Comment 14 Author: Zakarias #13 Det är sant, både positiva och negativa saker förstärks. Men det är det man vill, om man får ungar med bettfel då tar man dem avelsdjuren ur avel :) ## Comment 15 Author: Storkebodas #13 Precis som #14 säger så är poängen med inavel att man kan upptäcka defekter. På kaniner finns det inte speciellt många, och givetvis vill vill man inte sprida vidare de som finns. Och eftersom att kaniner ska tåla inavel bra så finns det många som testar sina led mot defekter. Det gör man genom att inavelspara, tex mor-son eller far-dotter. Dyker det upp bettfel så tar man ut båda djuren ur avel. Det gör att bettfel inte sprids vidare. Om alla hade testparat sina avelskaniner hade bettfel och andra defekter knappt funnits. Jämför det med att inte testpara sina kaniner alls. Om någon av de vuxna bär på bettfel så nedärvs det till 50% av ungarna. Och eftersom att bettfel inte är dominant så syns inte det. Då kanske ungarna säljs vidare till avel och i sin tur nedärver bettfelsanlaget till 50 % av ungarna. Till slut har anlaget spridit sig till massor av kaniner och du kanske råkar para två bettfelsbärare, och då dyker bettfelet upp. Du kanske tar ur föräldrarna ur avel men vad hjälper det när en hel linje har bettfelsanlaget? För mig blir valet mellan dessa två självklart. Intressant med det där om kromosomer. Det kan mycket väl ligga någonting i det. =) ## Comment 16 Author: MiracleWithPaws #15: Aha, nu förstår jag hur du menar! Visst är det ett smart sätt att upptäcka defekter och därmed kunna ta ut individer som bär på defekter. Men är det konstaterat att bettfel ärvs med en specifik gen då? Jag menar att många andra defekter och sjukdomar ju kan uppkomma på grund av olika gener (exempelvis PRA och HCM). I båda de fallen kan man gentesta för EN gen som ger PRA/HCM, men det kan finnas hundratals andra gener som OCKSÅ ger dessa sjukdomar. Kan det inte vara så att bettfel orsakas av flera olika gener, eller modgener? Verkligen intressant ämne det här! ## Comment 17 Author: Tabettan Tkr också att det är ok om det är på ganska långt håll men jag skulle aldrig para typ syskon eller barn och föräldrar mm ## Comment 18 Author: Zakarias #17 men om du skulle kolla om det finns typ bettfel i släkten, då skulle du väl para så? ## Comment 19 Author: Benne Håller med #17 :)